"O ve! Det är konungens yttersta timma - Nej! Konungen lever och hästen kan simma.
Han simmar så väl och stolt som en svan,
och vågorna leka i fladdrande man.
De kungliga fiskare, alla de hundra,
stå skamliga kvar uppå berget och undra.
De tänka så säkert få Konungen fatt;
men fingo ej mera än konungens hatt.
På klippan syns hatten i viken sig spegla,
och alla ännu som Mälaren segla,
de hälsa Kungshatt, och det säges med rätt,
att Svearnas konung ej gripes så lätt."
Några strofer ur dikten "Kungs Hatt", skriven 1824 av Carl August Nicander, beskriver hur den vackra ön har fått sitt fantasieggande namn.
Sedan början av 1600-talet har det suttit en kopparhatt på en stång på Kungshattklippans högsta punkt. Enligt legenden jagades en ridande kung utför klippan mot vattnet. Kungen tappade sin hatt innan fallet från klippan och överlevde eftersom hästen kunde simma. En annan förklaring kommer av kung Erik Wäderhatt som egentligen hette Erik Emundsson och levde på 800-talet och hade förmågan att få vind från det håll åt vilket han vände sin hatt, en talang som var synnerligen värdefull under en tid då endast primitiva segel fanns. Hatten har under åren bytts ut och är ett av Mälarens mest mytomspunna sjömärken. (Position ca 59°17,8 N 17°52,6 E).